Vi är en grupp pensionärer som bildat ett kollektiv i ett fjällnära landskap.

Vi har köpt ett markområde med plats för växthus och odlingar samt bostäder.

Medlemsantalet är c:a tvåhundra individer med potential för fler medlemmar.

Vi har också en mindre djurbesättning med getter, får, höns, katter och några hundar.

Medlemmarna betalar in inträdesavgift och bidrar med olika färdigheter.

Vi är till största delen självförsörjande men behöver olika ekonomiska tillskott.

Utåt är vi fredliga snälla och ofarliga pensionärer som ägnar oss mestadels åt kultur i olika former.

Man kan besöka oss och beskåda när vi tex. väver våra tyger i våra vävsalar med öppen

gammaldags eldstad med hemtrevlig brasa och mysande katt. Givetvis har vi pelargoner i fönstren.

Vi har ateljéer för konstskapande medlemmar, konsertlokal för musikerna och dess åhörare samt bibliotek och teater.

Allting ser väldigt idylliskt ideellt och hemtrevligt ut.

Vi har en socialistisk grundsyn och delar med oss till behövande. Tar emot flyktingar etc. Vi håller föredrag om självförsörjandets konst. Vi har här bildat ett optimalt boende och leverne på gamla dar. Vi kan även ta emot yngre medlemmar i mån av plats och att de på något sätt bidrar till vår verksamhet.

Vi arbetar på att installera en tank för biobränsle samt en avancerad solfångare vilka kommer att göra oss oberoende av el utifrån. Det är bara installationerna som är kostsamma. Turligt nog har vi kunskap och erfarenhet från de flesta områden då många varit yrkesverksamma inom olika yrken.

Innan dess så har vi ett faktiskt problem med ekonomin vilket fått oss att ta till extrema åtgärder.

Vi har en inre krets i kollektivet av praktiska skäl, för att inte påverka resterande medlemmar.

Denna krets utdelar också beskydd till fjällhotellen, stugvärdar, liftägare och skidanläggarna vilket ger en nätt summa varje månad.

Det hela är mycket dolt och inga som helst misstankar faller på vårt pensionärskollektiv.

Dock tror man i bygden att det verkligen är en cell av Al Quaida och Hells angels som opererar i trakten och ingen vågar opponera sig.

Vi använder oss av snöskotrar och lönngångar som funnits sedan andra världskriget.

Vi har dräkter ovanpå våra kroppsnära skidställ, om vi skall föreställa Al-Quaida med turbaner och långa skjortor samt täckande masker och skidglasögon när vi kommer svepande nedför fjället. Givetvis från en helt annan riktning än kollektivet.

En hotellägare konstrade första gången men efter t.ex. en filmförevisning via dator med fejkade straff så var det problemet ur världen.

Ibland föreställer vi en grupp ur Hells angels och det fungerar också bra.

Emellertid tror numera ägarna till de olika anläggningarna att de också åtnjuter beskydd från Al Quaida cellen vilket ökat våra intäkter. Nu föreställer vi oftast Hells angels,

och har motorcykelutrustning som förklädnad.

Vi kamouflerar våra skotrar och gömmer kamouflage och kläder mycket noga i ett dolt bergrum dit ingen utom vi hittar, när vi inte använder dem.

Vi håller oss i god form och ingen kan tro att ett gäng snälla pensionärer skulle klara detta. Vid besök utifrån i kollektivet spelar vi skröpligare än vad vi är så att misstankar skulle falla på oss håller vi för omöjligt.

Detta gör vi för att visa att ett miljövänligt och jämställt liv är möjligt.

Ändamålet helgar medlen således.

Vi kommer oväntat när det är dags att få inbetalningarna kontant. Inga mötesplatser

och sådant trams. Oftast blir det i offrets hem när denne är ensam hemma och har nära till sitt kassaskåp. Vi har en knivkastare i gänget som i sin ungdom uppträtt på circus och är fenomenal på detta. Tänk att en darrande kastkniv i väggen fem millimeter från kroppen av den skuldsatte kan ge en sådan effekt. Pengarna kommer fram genast.

Al-Qaida spåret var till en början mycket effektivt då de flesta är intill paranoians gräns

skräckslagna för fenomenet ifråga. Vi kom åkandes på skotrarna med våra utstyrslar och hälsade offret " Salaam" och övergick sedan till bruten engelska. " får jår proteksjoon

giv as many, attervise får exampl jår vajf vill nåt fil så gåd enymår, Allah akbar" och det funkade bra för det mesta.

Vi behövde ytterst sällan ta till ett grövre artilleri.

Utom en gång då en av medlemmarna i vår grupp var tvungen att bita av ett öra på en trilskande. Den skuldsatte vägrade inse allvaret och försökte smyga fram ett vapen, närmare bestämt ett jaktgevär. Men vår medlem var snabb som blixten och satt fast som en ilsken terrier runt offrets öra, tyvärr lossnade örat men läxan blev inlärd och där har vi aldrig besvär numera. Vi har träffat den enörade efter incidenten, då han ibland köper våra egenproducerade ekologiska ägg, och sade sig då råkat fastna i en gammal rävsax av misstag. Men det går att leva utan ytteröra även om det kanske inte ser så prydligt ut. Han verkar inte på minsta vis sätta oss i samband med olyckan, och så har vi ju också tänkt att konceptet skall fungera.

Någon riktigt alarmerande incident har bara inträffat en gång. Den gången föreställde vi Al-Quaida och orsaken till incidenten var den att vi hade missat att fästa ett turbanstycke. Det var en fin stjärnklar vinterkväll och vi körde våra skotrar i riktning mot det största fjällhotellets ägare, som bor i en villa strax bredvid, en rustik och ståtlig byggnad. Vi hade tidigare kollat med vår specialutrustning att ägaren var ensam hemma, förutom sin hund.

Vår medlem Elin en vältränad excentrisk dam i 65 årsåldern brukar vara med på våra raider, då hon är snabb och uppmärksam, lade märke till att medlemmen Ruben missat att fästa turbanstycket på önskvärt sätt. Det hade lossnat lite, när vi var på väg nedför fjället men vi stannade för att justera och till synes verkade det sitta som det skulle. Dock när vi var vid den skuldsattes villa kom gårdens hund glatt viftande, och hoppade upp mot Ruben och än en gång lossande turbanen i ett långt tygstycke som tyvärr trasslade in sig under skotern. Vilket ledde till att Ruben sladdade in på gården som har en liten nedfart. Oturligt nog alldeles framför villans stora perspektivfönster, där Ruben fick en flygtur med skoter och allt, genom det samma och ut genom fönstret på baksidan. Ägaren tittade fram bakom en gardin alldeles vit och skräckslagen, några av oss tog hand om Ruben som hade överlevt men var ganska omskakad vi fick lyfta upp honom på medlemmen Egirs skoter som forslade hem honom med Rubens skoter på släp.

Vi andra tog hand om ägaren, och lovade att betala skadorna och att skulden denna gång fick anstå till hälften för att han inte sett till att hålla hunden inomhus eller i koppel. Annars hade naturligtvis hela skulden avskrivits denna gång. Ruben hade endast fått några skärskador och knäckta revben. Turligt nog repade han sig efter att par veckor. Numera är vi minutiöst noga med utrustningen. Det kan annars bli överdrivet kostsamt på många sätt.

Vår ekonomi börjar långsamt bli stabil och på sikt har tänkt avveckla den mer våldsamma delen av vår verksamhet, då vi egentligen bara vill ägna oss åt kreativa sysslor från konst till uppfinningar av olika slag.

Vi har en medlem, Ebon som uppfunnit en pelletsomvandlare alltså man stoppar in pellets av ekologiskt odlade spannmål i ena änden som omvandlas till i princip vad man vill eller råkar vara sugen på. Den kommer att bli synnerligen användbar i fall av verkligt kärva tider. Vi har också tänkt den sorgliga men nödvändiga utvägen att lämna planeten så vi har börjat bygget på ett rymdskepp och då får vi verkligen nytta av Ebons maskin.

Vi kan ju få tillbringa åtskilliga år på skeppet och då tänker vi på återväxten så vi får ha med ett antal barnfamiljer som ersätter oss när vi dör.

Våra planer är många och syftar till överlevnad, mot alla odds, med tanke på tillståndet i världen men vi skall göra allt som står i vår förmåga för att övervinna detta.